Udvalgt dansk poesi

---

Tag och skriv

Af Gunnar Ekelöf

1 

Om livet, om de levande.
Om döden, om de döda.
Om älska och hata.
Om öster och väster,
de två som aldrig skall mötas
och aldrig skiljas,
blott ana varandras närhet,
förnimma och följa varandras rörelser,
så som människan måste
i hat och i kärlek. 

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika:
Hur sällan mänskan äger makt
att avstå makt!
Att avstå jag och talan, avstå -
det enda som ger makt. 

2 

Jag reser mig ur min aska
- ett tänkande känsloliv
på väg att slukas av det gestaltlöst böljande
svävar jag åter.
Endast som vittne är människan till:
Tag och skriv! 

Det finns ingen annan styrka än inre styrka
och den kommer utifrån,
från det gåtfulla något som rör sig där uppe,
skymtar bland otydligt självlysande moln,
strömmar över dig galvaniskt
så att du känner dig brottas!
Då är det kraften som brottas, inte du!
Varmed brottas kraften?
Det finns ingen annan svaghet än inre svaghet
och den kommer utifrån,
från det gåtfulla något som rör sig där nere,
gestaltskiftande, mörkt böljande,
hotfullt, magnetiskt.
Du känner hur starka armar brottas!
Da är det kraften som brottas, inte du!
Varmed brottas kraften?Sannerligen, du är inte mer än en valplats!
En vandrare av vilken solen och stormen på en gång söker kappan,
på en gång! Inte i tur och ordning.
Iskallt i skuggan, glödhett i solen:
Själens april. 

3 

Du säger 'jag' och 'det gäller mig'
men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföre dig och kalla dig 'jag',
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen. 

Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,
allt är bilder målade med skräck i erklighetens tomma sal,
skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!
I verklighet är du ingen.
Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont,
det övre vilddjurets kamp mot det undre -
sanningen du anar iblandt som en avgrund vid vägen,
utan att våga veta, utan att vilja veta,
du som hisnar för minsta grop!
I verklighet är du ingen.
En plats, ett plagg, ett namn -
allt annat är bara din önskan,
ditt jag en önskan, din ofrälsthet en, din frälsthet en annan:
Allt har du tagit i förskott! 

Frälsning, det finns ingen frälsning! Du drömmer dig frälsning
och stammar Uppstånden! och Helig! - ty så är din önskan.
Och människans lott står oföränderligt fast
men du har hunnit ännu ett steg på ditt önskandes byggnad:
Ännu en önskan av alla de tänkbara tusen och tusen
har blivit dig möjlig, nödvändig, viss och slutligen faktum,
liksom du själv som också var önskan från början,
liksom det magiska namnet föräldrarna gett dig
att skydda från mörker och jaglöshet,
att skilja just dig från tusen liknande och nästan lika.
Och ändå är du i botten så namnlös som natten och mörkret:
I verklighet är du ingen. 

4 

Den skönhet jag hittills har sökt var trampolinens gungning.
Den klokhet jag hittills har trott var hopparens feghet.
Men den som väntar försoning, han är en oförsonad.
Den som vill frälsning, han är en redan fördömd.
Förnekelse? Nej, den djupaste tro,
den som kan vinnas först när man ingenting tror,
den som kan ägas först när man vet:
Jag ljuger inte, det ljuger inte i mig
och sanningen är mig fjärran (jag är mig fjärran).
Jag överger mig
så som den sista råttan ett sjunkande skepp,
ett brinnande vrak av vilket djupet får sitt när höjden fått sitt,
(du är vägd på en våg och befunnen dels lätt, dels tung),
en skeppsbruten som driver på det mörka gestaltskiftande,
attraherad och bestrålad av den hemlighetsfulla kampens stjärna,
hon som ossed är mäktigare än sol och måne,
hon som på en gång är enkel och dubbel, dunkel och ljus,
på en gång! Inte i tur och ordning.
Liv är kontrasternas möte,
liv är ingendera parten.
Liv är varken dag eller natt
men gryning och skymning.
Liv är varken ett ont eller ett gott,
det är mälden mellan stenarna.
Liv är inte drakens och riddarens kamp,
det är jungfrun.
Och ingen skall komma till mig med drakens hunger och ondska,
och ingen skall komma till mig med riddarens ädelmod,
fast sagorna ljuger så skönt!
Och ingen skall komma till mig med jungfruns förtröstan och hopp, 

ty kampen varar för evigt
och den som skall sätta livet till
är inte draken
och inte riddaren
men alltid jungfrun. 

5 

Jungfruns ängslan och flykt är svärdet och klorna.
Av hennes flykt och ängslan hamras svärdet och växer de skarpa klorna.
Hon dör i varje ögonblick, därför lever hon.
Hon flyr i varje ögonblick, därför blir hon kvar.
Hon upptar kraft och motkraft, därför vacklar hon.
Hon vacklar, därför är hon i jämvikt.
Kronan, manteln och de knäppta händerna tillhör kampen, inte henne,
men kampen tillhör henne.
Det är på henne kampen lever: 
Hon är dess attrapp. 

O djupa stiltje, höljd i storm!
Du liknar en docka, kastad av barn,
viljelöst fogande dig i det meningslösa!
För den som genomskådar kampen träder du fram.
För den som genomskådar dig försvinner du,
ty han försvinner i dig:
En port som öppnas, en väg som slingrar sig bort.
På vägen en ensam gestalt som avlägsnar sig.
Samma gestalt som vandrar sin väg och försvinner,
åter och åter samma
som åter och åter försvinner:
Synvilla och parthenogenesis.

Färjesång (1941)